Om ett par veckor kommer jag fylla år.

Väldigt länge har jag gått runt med lite smått panik och känslan av att jag snart är gammal.

Jag kommer fylla 25 år.
Man har liksom kommit till de där åren man inte längre har någon lång önskelista på allt man önskar sig. Det enda jag önskar mig denna gång är en systemkamera, det är ju alltid något. Men snart har man kommit till de där åren man inte önskar sig något mer än snälla barn och eventuellt en fin teckning de målat själva. Sen är man liksom nöjd. Det är sånt som alla gamla föräldrar önskar sig. Snälla barn. Det har ju jag. Och jag får jämt fina teckningar av Maximilian som jag sätter in i en pärm och sparar. Ja, ni hör ju.. Dessutom brukar jag lösa korsord. Och jag svär inte så ofta längre.

Men samtidigt är jag ändå sjukt nöjd där jag är nu. Jag är fortfarande 24 år ett tag till, jag har två barn som är världens finaste, jag har varit sambo i över 6 år, jag har varit på utlandssemester tre gånger utan "vuxet sällskap" och ingen av de resorna har varit fylleresa på Mallis i två veckor.

Är man under 25 så är man ung. Man blir glad om man får höra att man ser lite äldre ut än vad man är. Är man över 25 så blir man genast mycket äldre. Man blir knappast glad om man får höra att man ser ut som 30 direkt.. Då vill man bara höra att man ser yngre ut än vad man egentligen är.

Blir man 25 så blir man vuxen-vuxen. Vuxen på riktigt helt enkelt. Är man under 25 så är man ändå vuxen men man kan ändå räkna sig som ung-vuxen. Det är efter 25 man måste börja svara "jag är 25+" när någon frågar hur gammal man är för att man känner sig så jäkla gammal om man måste säga att man är 27 år.

Det är alltså nästa år jag blir 25 och det är nästa år som jag kommer känna mig brutalt gammal.

Jag vet att 25 inte är någon ålder egentligen.

Men det är så jag känner, att jag blir gammal. Ingen annan. Alla andra är unga i mina ögon.

Att alla andra åldras samtidigt som mig är inget jag tänker på.

Man räknar liksom ingen annans ålder. Man räknar bara med att man själv blir gammal.

 Och det där med att bli gammal- det är ju bara att vänja sig. Jag kommer aldrig bli yngre. Jag blir bara äldre och äldre för varje dag som går. Sånt vänjer man sig vid.

Idag är jag mer känd som en sned människa. Gamnacke deluxe.

I morse efter jag vaknat kände jag att jag hade ont i nacken men tänkte att det snart skulle gå över. Hade väl sovit lite konstigt bara. Men sen kunde jag knappt klä på barnen för jag hade så ont i nacken. Hela huvudet vat snett på mig och det gick ner i ena axeln. Kunde inte röra på mig nästan men strax efter 09 kom vi iväg till dagis. Maximilian skulle vara där klockan 9 så vi var ganska sena.. När vi väl kom till dagis fick Maximilian byta ytterkläder till regnkläder för de skulle ha någon fest utomhus. Med en klängig Vilmer och en Maximilian som hellre ville vara inomhus och leka var det inte lätt för mig att klä på Maximilian samtidigt som jag hade så galet ont. Tillslut gick det och sen gick jag och Vilmer hem. Var hemma vid 10.00

Väl hemma kunde jag inte röra mig och hela jag gick snett. Det blev soffläge hela förmiddagen och när Vilmer sov så hann jag slå in lite julklappar men ser än så gick inte. Vid 14 begav vi oss igen för att hämta Maximilian på dagis. Han var inne på sin kommande avdelning och lekte med de andra barnen.

Fick höra att jag såg sned ut på dagis... De undra om jag sträckt något. Haha.

Mannen mötte sen upp oss efter han slutat jobbet. Vi åkte och handlade och det  fick bli Voltaren till min stackars nacke. Och det kan jag säga, det gjorde susen lite grann iallafall. Inte lika ont men det går inte riktigt att vrida huvudet helt än.

Idag fick vi se årets dagisfoto på Maximilian med. Så det blir till att beställa hem en bunt foton på vårt gull!

I morse vaknade jag inte allt för lugn. För det första så sov jag så jäkla gott när mannen väckte mig och sa att jag skulle stiga upp. Strax därpå kom jag på att det var dags för tandläkaren idag. Idag ska jag bli fattig!

Med tunga steg klev jag in till tandläkaren  klockan 09.00 Jag har såklart skrämt upp mig själv galet mycket. Visste inte alls vad jag skulle göra där mer än att få veta om det blir operation eller inte.

Och operation blir det. Men just nu är det lång väntetid, upp till ett par år men har jag tur så kan jag när som helst få en kallelse om operation. Hon skulle försöka skynda på det lite genom att skriva att jag hade ont. Men tills jag blir av med tanden så skulle jag få ett täcke på tanden så jag slipper ha ont under tiden.

Herre min jävla gud, det var en av mitt livs värsta och längsta halvtimme jag varit med om! Hon var och kraffsade på nerven hela tiden och tillslut var jag så fullproppad med bedövning så jag hade ingen känsel ner till halsen.

"Det kan spänna till lite nu..." Jo tack jag höll på att flyga ur stolen flera gånger. Jag är inte så känslig när det gäller smärta, jag tål smärta rätt bra och brukar absolut inte börja böla för något som gör ont men idag tog det banne mig priset. Det kändes som om huvudet fick sig en hel spikmatta rakt igenom och jag började böla. Inte sådär hysteriskt eller högt, men tårarna sprutade tyst. Jag svor på att det här var tusen gånger värre än att föda barn utan bedövning. Och det var det många som sagt sa tandläkaren. Det är en annan smärta.

Efter dryga halvtimmen var jag så glad att jag överlevt att jag inte ens brydde mig om att denna halvtimmen kostade mig 720 kronor.

Bedövad i hela ansiktet gick jag hem och tyckte synd om mig själv. Hungrig var jag eftersom jag inte hade ätit någon frukost innan jag gick till tandläkaren. Nu fick jag inte äta på ett bra tag.. Vid 13:30 hade bedövningen släppt och jag kunde äntligen få tugga lite mat igen.

Undrar jag hur det blir den dagen när jag ska operera. Jösses då kommer jag böla både högt och hysteriskt. Är det något som skrämmer mig så är det sprutor, blod och konstiga verktyg.

Nu på eftermiddagen skulle vi gå och välja tapeter, skåpsluckor och färg till hall och kök.

Jag kan ju säga som så att det kommer bli ganska rött här hemma! I tvrummet valde vi en rödmönstrad tapet och en helröd tapet. Det blir fondvägg där inne. Tror det blir skitfint om man har vita möbler där inne som matsalsbordet som mannens pappa precis målat vitt.  

Köksluckorna blir i ek och så fick vi ändå välja en ny bänkskiva fast vi egentligen inte skulle få någon. Blev en svart marmorskiva. Färgen i hall och kök kommer bli röd med. Och de väggarna kommer målas så där blir inga tapeter.

Låter mycket rött men jag tror det blir fint. Vi har vitt köksbord med och det är mycket vitt här hemma så det blir nog inte så mörkt ändå! :)

Hur som haver, resultat på hur allt blir få vi se såsmåningom när det blir omvandling här hemma.

Nu blir det middag för vår del och sen inväntar vi Patricia som kommer och hälsar på oss ikväll. :)

Nu förstår jag vad de menade hos tandläkaren, att jag behövde ha en tid ganska snabbt eftersom det kunde smälla på och jag kunde få en riktigt taskig tandvärk. Jodå, igår fick jag en saftig värk i min kära visdomstand och ingen värktablett ville hjälpa. Lyckades somna med tandvärk men vaknade 2:30 och hade oooont, kunde inte somna om på 2 timmar nästan.

De sa att om det blir akut ska jag ringa och få en akuttid. Men mest troligt är ju att min visdomstand ska opereras bort eftersom den inte kommit upp alls mycket vilket gör det väldigt knepigt att dra ut den.

Men man kan väl knappast få akut tid till käkkirurg heller. Dessutom skulle jag behöva förbereda mig mentalt i 7 månader innan.  Usch jag dör när jag tänker på det.

Fick frågan för ett tag sedan, varför bloggar jag? När började jag blogga och vad bloggar jag om?

Jo, det kan jag säga er att det började med att jag började följa en massa bloggar.

Året var 2007 och först tänkte jag att jag aldrig skulle falla för skiten liksom men ju fler bloggar jag läste desto mer kände jag att en vacker dag ska jag med börja blogga. Hade ingen aning om vad jag skulle blogga om. Jag är inget hästfan, hade inga ungar eller var knappast intresserad av att visa upp mig i "dagens outfit"  

Men i maj 2008 flyttade vi, eller rättare sagt jag flyttade ner lite tidigare än karln till Malmö. Jag fick jobb innan vi fått lägenhet så jag flyttade in hos en kompis för tillfället som vi några månader senare blev granne med. I juli kände jag då att jag kunde öppna upp en blogg för mina nära och kära som jag flyttat ifrån.

Var ju inte mycket intressant jag skrev då egentligen men jag skrev om det vi gjorde om dagarna.

Året blev 2009 och jag fick min första inneboende i magen.

Familj och vänner ville ju såklart följa den växande magen som de så sellan fick se på riktigt då vi bodde långt bort och det var inte bara till att åka hem och fika liksom utan oftast när vi åkte hem blev det övernattning och hela fadderullan.

Jag började tycka det var roligare att blogga då jag hade något riktigt att blogga om, fler som läste och det var kul att ha allt nedskrivet.

Sen i september föddes vår lilla herre och alla hemma ville följa honom och hans utveckling. Allt i bloggen handlade i stort sett om det käraste vi hade. Även en massa vardagsliv och annat kul vi var med om.

2011 fick vi vår andra inneboende i magen och 2012 föddes Maximilians lillebror och det blev ännu mer barnprat här inne.

Sen tröttna jag.

Känner att bloggen känns som om den är något man måste uppdatera 17 gånger om dagen. Det känns som ett måste. Jag vet att många läser, framför allt familjen och vänner som vill följa våra små herrar men jag känner samtidigt att ibland är det för privat och de som inte är släkt eller vänner har inite med mitt liv att göra. Att jag inte behöver dela med mig av det viktigaste i mitt liv till alla. Dom har knappast bett om att bli skrivna om eller bett om att få vara på bilder i bloggen och bloggar jag inte om mina barn blir det genast ingenting att skrivda om eftersom dom är allt vad mitt liv består av. Ju äldre dom blir ju svårare blir det att skriva tycker jag. Maximilian är ingen bebis längre utan han är en liten människa. En liten människa som inte bett om att få vara huvudperson i bloggen innan han ens föddes. Samma sak med Vilmer egentligen men det är lättare att skriva om en bebis än en liten människa.

Det känns som om man "hänger ut" mer om man är äldre. Vilmer kommer bli äldre och det blir svårare och svårare att skriva om honom med.

Förr eller senare så kommer jag lägga ner bloggen och det har jag skrivit förrut att jag ska. Jag vet inte när men det kommer. Jag håller på att försöka spara allt jag tidigare skrivit på bloggen. Och det kan jag säga er mina damer och herrar. Jag skriver ner bloggen för hand i block! Jag är just nu på november 2008 ;)

Det tar tid vill jag lova! Vilken tur att jag gillar att skriva! :)

Jag tycker det är jävligt bra med bloggen för man har så mycket minnen sparade!

Det är så mycket man gjort under dessa åren som man glömt bort men när man sen läser det är det hur underbart som helst att läsa och minnas. Och skratta åt! Herregud vad man har skrattat!

Jag vill och försöker skriva mindre och mindre men ibland går inte det och man måste bara skriva av sig. Dela med sig och bland bara skriva av sig. Och samtidigt som jag försöker skriva mindre och mindre så försöker jag skriva mer och mer i min "egna blogg" på papper med penna. Jag skriver om samma sak på samma sätt men bara för mig själv. Det borde alla göra för herregud vad roligt det är att minnas tillbaka!

Jag borde skämmas.

Idag var det mitt första tandläkarbesök sen man fick börja betala själv. Usch så länge man dragit ut på det. Men nu var det dags. Jag visste att jag hade ett hål i ena visdomstanden så lika bra att bege sig iväg för att få en dödsdom. Jag gillar inte alls tandläkaren och det är därför man dragit ut på det.

Och sen att ett tandläkarbesök är rena rama rånet har ju inte gjort saken bättre.

Men idag kostade det mig bara 50 kronor eftersom man har rabbatt på 300 kr om året som hela tiden sparas i två år.

Så 600 kronor i rabbatt idag. Pjuu. Det är ju en lättnad men att kommande besök inte kommer bli så billiga vet jag nu.

Eftersom det är visdomstanden som är boven är det billiagre att dra ut den tanden än att laga den eftersom tanden ändå inte behövs. MEN, tanden har ju inte kommit upp så pass mycket att det kommer bli enkelt att dra ut den.

Den har inte vuxit upp så mycket och det är fortfarande tandkött som ligger ovanpå på vissa ställen av tanden så kan det komma bli operation. Ahhhhh! Jag har aldrig blivit opererad och kommer troligtvis dö isåfall. Men det får jag veta på nästa besök. Jag har två besök bokade och jag antar att dom kommer göra mig ruinerad innan jag fyller 25.

Om det blir op sa sköterskan att normalt kostar en sådan över 2500!

Herregud! Gode gud.

Jag frågade om jag skulle bli tvungen att sälja mina barn för detta. Sköterskan trodde jag iallafall kunde behålla en av dom ;)

Vem har ens så mycket pengar över en månad så man kan slänga ut dom på detta!?

Jag ska alltså betala denna sjuka summa för att plågas med en operation? Hallå, om jag är sugen på att betala för en operation hade jag hellre opererat tuttarna eller fettsugit mig. Fy sjutton.

Jag hoppas verkligen inte det behövs någon operation! Men tanden ska väl ut iallafall för vilken dag som helst så smäller det väl på och jag kommer få världens tandvärk kanske så man behöver väl få det gjort så snabbt som möjligt med.

Men när allt detta är fixat så ska jag baske mig ha så jag betalar varje månad till tandläkaren får då lär man inte vara lika rädd för att gå dit och dessutom slippa bli ruinerad om det sen händer något. Varför ska man ha visdomständer?!

Vilken jävla dödsdom. Men men, kunde varit värre med tanke på att jag inte besökt tandläkaren sen slutet på 1400-talet när jag var ung, snygg och hade fina tänder utan vare sig hål eller visdomständer.

Jag är såååå ensam ikväll. Mannen jobbar 12-timmars natt, Vilmer somnade för en stund sedan och Maximilian somnade redan vid 17:30!!! Snacka om trött kille, var lite orolig att han inte skulle somna för natten när han somnade så tidigt men förhoppningsvis vaknar han inte förrän i morgon :)

Så här sitter jag i min ensamhet och väntar på att klockan ska slå läggdags.
 Så här tomt har jag inte haft det på länge.

Eller det kanske är nu man ska njuta av stunden som man är utan både karl och ungar? :)

...... Nä, nu ropade Vilmer på mig, glad i hågen meddelade han att han bara tog en pytteliten powernap!  

Han ska leka nu säger han. 

1 oktober och måndag idag. Ny månad och ny vecka. Idag är det höst på riktigt.

Och idag är jag arbetslös!

Igår var sista dagen mitt jobb hade öppet och nu har det stängt ner.

I början på september var det möte på jobbet som jag inte kunde komma på men fick veta dagen efter när de ringde mig.

Jobbet skulle stänga ner sista september eftersom det ligger på busstationen i centrum och busstationen ska rivas och flytta till tågstationen istället och eftersom allt rivs så åker mitt jobb med.

Det var bara arbete månaden ut och sen var det över.

Jag som mammaledig kan inte sägas upp så jag sägs upp i februari när jag egentligen skulle kommit tillbaka från mammaledigheten. Hade jag inte varit mammaledig hade jag nog varit hur stressad som helst med att hitta nytt jobb och allt det där.

Men nu är jag mammaledig och tar det med lite mer ro.

Jag har flera månader på mig med att hitta något nytt isåfall.

Visst är det tråkigt att man inte längre har något jobb men det löser sig alltid.

Jag har varit iväg och pratat med en studievägledare och om inget annat perfekt jobb dyker upp innan mammaledigheten är slut så kommer jag plugga upp några ämnen på komvux så jag kan söka högskolan till hösten.

Så vi får se hur det artar sig, jag kommer iallafall ha en del att göra till våren i vilket fall. Ska jag plugga så gör jag det heltid och då blir det lite annat  än det jag ska plugga upp. Bland annat psykologi A och B.

Idag är det iallafall måndag och i eftermiddag kommer min pappa, Suss och Sonja hit för att fira vår nyblivna 3 åring.

Sen är det slut på kalas för denna gången. Inga mer födelsedagar för i år i denna familjen.

Maximilian sover än och gör kanske en stund till. Han hade ju fullt upp igår med först gympa och sen två kalas utan någon endaste powernap och ändå somnade inte pojken förrän närmre 22!

Hela helgen har vi haft fullt upp och Vilmer har inte varit sig själv heller riktigt. Han har varit gnällig och absolut inte kommit till ro. Om han tillslut har somnat så har han sovit i 10 minuter och sen vaknat igen. Tror det är för det har varit så mycket i helgen, mycket folk och liv. Har kanske blivit för mycket för honom. Får bli en lugn vecka nu tror jag.

Bilder och annat från helgen kommer upp lite senare när jag har tid. Nu ska jag underhålla en liten spillevink som rusar runt bordet och plöjer ner allt i hans väg och tjuter som en liten tok. En glad kille iallafall! :)